petits bisous

Förkyld stannar jag hemma ännu en helg. Jag tackar nej till pussar i biomörker med tungt hjärta och kraxande röst, men vi messar i evigheter och avhandlar allt med den där stelheten i orden som bara finns när man inte riktigt känner varandra men så gärna vill. Små leende gubbar hit och dit och mundant prat, och jag hatar mig själv för att vi inte är någonting men att jag redan känner mig trängd. 

Jag mådde lite bättre idag. Kraxandet hade förvandlas till en fin heshet, och jag firar med en morgon med den sortens franska musik som jag hade velat höra om jag åt frukost på en stor balkong en solig morgon i Paris. Jag målade läpparna röda och kammade luggen och promenerade sakta i två timmar genom duggregn, ensam och glad, ensam och önskandes efter en hand att hålla och en röst att höra. 

Nu kan jag inte sova, inte en enda sekund känns det som, trots att huvudet hänger mot kudden. Ge mig sömn. Nu.